Man lär sig av sina misstag, och de jag har lärt mig är att jag absolut inte är värd dig och din kärlek, du är alldeles för snäll, godhjärtad och underbar för en idiot som mig.

Jag har även lärt mig eller man kanske ska säga insett att jag älskar dig mer än mitt eget liv och jag skulle göra vad som helst för dig. När jag är som mest begravd på botten räcker det med ett ynka samtal eller sms från dig så är jag uppe bland molnen igen. Bara du lyckas alltid få mig att le, så fort du svänger in på vår uppfartsväg blir jag så otroligt lycklig över att du, bara du som är min älskade pojkvän äntligen är här.

Din kärlek gör så jag orkar kämpa mig igenom veckorna. Men ibland känns det som att jag kväver dig, du skippar så mycket grejer bara för att åka flera mil till mig. Och jag vet inte hur jag ska kunna gottgöra de.

Jag älskar dig så mycket Johan, jag vill leva resten av mitt liv med dig men jag kan inte 100% ärligt säga att de kommer bli så. Jag är rädd för framtiden men ändo ser jag framemot den, jag är så rädd för att du kommer ha tröttnat på mig om några år men jag vill ändo att de här året ska gå fort så framtiden kommer fortare. Förlovning, flytta ihop, skaffa barn, gifta sig... ja alla dom här upplevelserna vill jag uppleva med dig, jag skiter i att alla säger att jag är för ung för att börja tänka på sånt. Även fast vi bara vart tillsammans i en månad och 10 dar, skulle jag kunna åka imorgon och köpa förlovningsringar. Den här månaden har snarare känts som tre.

Att jag kunnat få en kille som dig är totalt obegripligt men nåt jag är otroligt tacksam över.

---

Varje ynka liten menning kommer direkt från mitt hjärta. Och jag säger de här direkt från mitt hjärta: