Berg och dalbana
Mina känslor åker berg och dalbana med mig. Ena stunden mår jag super och nästa känner jag mig så himla ensam och nere. Mitt hjärta vill en sak medans min hjärna vill en annan.
Måste livet vara svårt och speciellt kärlek.
Min historia
Efter att ha blivit inspirerad av min kära vän Dimitri som ni hittar på http://noniceguy.se/ <-- Värt ett besök måste jag säga! Så har jag bestämt mig för att lite smått börja blogga igen, vi får se hur länge det fortsätter men jag ska ge det ett försök. Ibland är det så skönt att kunna skriva av sig.
Idag tänkte jag berätta min historia för er, det som har format mig till den jag är idag.
Jag har inte haft en lätt uppväxt, när jag var liten hade jag inga direkt nära vänner. De vänner jag hade svek mig eller bytte skola, ja helt enkelt bara försvann dom ur mitt liv. Mellan 6års och tvåan gick jag på Munsöskola men jag trivdes inte bra där, killarna i klassen mobbade mig. I trean bytte jag då till Sundbyskola, där trivdes jag lite bättre men helt hundra var det inte. Jag fick några kompisar där men jag kände mig ändå lite utanför, de hade känt varandra i många år, träffades massa efter skolan och bodde nära varandra, det kändes som jag blev tredjehjulet. Även i sundby blev jag mobbad av killarna i klassen och jag kände mig väldigt utstött. Men jag hade en kompis, Erika som jag känt sen jag var väldigt liten. Hon var den enda nära vän jag hade då. Men hon gick i Birkaskolan, så efter jullovet i femman bytte jag till Birkaskolan för att kunna vara med Erika. Jag, Erika och Erika's kompis Ida hängde ihop, lite bråk var de men jag trivdes iaf mycket bättre på Birka. När vi sen skulle börja sexan så bytte Erika skola. Men jag och Ida höll då ihop. 6-7:an var rätt okej, killarna i klassen var lite anti mot mig men jag hade iaf min kompis. I 8:an började jag hänga med det "coola" tjejgänget men de var på samma sätt som det varit med mina kompisar på sundby, jag blev inte helt insläppt i gänget. Men under den tiden jag var med "innegänget" så började faktiskt killarna i klassen att prata med mig. När jag sedan gick tillbaka till att vara med Ida och en annan kompis så slutade de prata med mig igen utan fortsatte skicka snea blickar på mig och komma med kommentarer då och då. I 9an bestämde jag mig för att skita i vad de tyckte om mig, jag är den jag är och tycker ni inte om det så fine! Jag började klä mig som jag ville, jag satt inte längre lika tyst i ett hörn. Jag visade mig själv. Visst var jag fortfarande osäker och mitt självförtroende var lågt men jag vågade mer att vara mig själv!
När jag sedan började 1:an på Realgymnasiet var det som en ny start för mig, jag var mig själv från första början. Jag klädde mig som jag ville och visade upp mitt rätta jag. Nu går jag i 3.an på realgymnasiet och jag trivs fortfarande väldigt bra.
Medans allt det här med mobbningen på gick så hände det också mycket andra saker. Min första egna ponny Bluey som jag köpte 2006 (när jag började i sexan) blev skadad efter bara 1,5 år ihop, så han fick då senare gå till himlen. Efter de köpte jag en ny häst, Dolores. Även hon blev skadad efter bara 8 månader. Hon var konvalescent i 1,5 år och det tärde mycket på mig, det var en väldigt tuff tid. 22 juni förra året fick Dolores gå till himlen.
Samtidigt med all den här oturen var jag oxå tillsammans med en kille som jag var hopplöst förälskad i men han behandla mig inge bra, ena dan kunde han var supergullig och nästa dag sms:a han mig "Det är slut". Dum som jag var tog jag snällt tillbaka honom när han bönade mig några dar senare. Och så fortsatte det.. jag kommer knappt ihåg hur många ggr det tog slut.
På allt det här har jag även alla mina fysiska problem som jag skrivit om i ett inlägg tidigare som gör livet extra svårt.
För att återgå till det här med skolan. Jag gick totalt i väggen förra hösten, det började med att jag inte klarade av att skriva skolarbeten så de stapplades på hög och jag tappade orken. Jag var väldigt deprimerad, jag mådde väldigt dåligt fysiskt och sedan blev jag helt dränkt i skolarbeten. Till slut tog det bara stopp inget funkade, jag stannade hemma från skolan ofta, jag klarade inte av att plugga, jag skar mig själv och jag hade mest lust att försvinna från jordens yta. Men jag satte mig ner med min mentor och gjorde upp en åtgärdsplan, jag gjorde klart arbeten i min egen takt och på våren började jag må lite bättre. Vi förlängde de kurser jag låg efter mycket i så fokuserade jag bara på de kurser jag fick betyg på i juni. Under sommaren har jag jobbat med mycket skolarbeten som är kvar från förra året, jag har en del kvar men jag börjar äntligen få lite ordning på livet. Jag har äntligen fått lite hopp om att komma nånstans. Något som har hjälpt mig mycket att må bra är att få ha varit på Jursta gård, min praktikplats sedan 1,5 år. Det är som ett extra hem för mig, jag känner mig så uppskattad när jag är där, jag utvecklas massor och jag mår så jäkla bra när jag är där.
Det här är bara en del av allt men det skulle bli för mkt att ta allt i ett inlägg, men jag säger bara ge aldrig upp. Jag har varit på botten men jag börjar långsamt ta mig uppåt. Fundera på vad ni verkligen vill göra, gör det ni mår bra av och LEV LIVET!
Idag tänkte jag berätta min historia för er, det som har format mig till den jag är idag.
Jag har inte haft en lätt uppväxt, när jag var liten hade jag inga direkt nära vänner. De vänner jag hade svek mig eller bytte skola, ja helt enkelt bara försvann dom ur mitt liv. Mellan 6års och tvåan gick jag på Munsöskola men jag trivdes inte bra där, killarna i klassen mobbade mig. I trean bytte jag då till Sundbyskola, där trivdes jag lite bättre men helt hundra var det inte. Jag fick några kompisar där men jag kände mig ändå lite utanför, de hade känt varandra i många år, träffades massa efter skolan och bodde nära varandra, det kändes som jag blev tredjehjulet. Även i sundby blev jag mobbad av killarna i klassen och jag kände mig väldigt utstött. Men jag hade en kompis, Erika som jag känt sen jag var väldigt liten. Hon var den enda nära vän jag hade då. Men hon gick i Birkaskolan, så efter jullovet i femman bytte jag till Birkaskolan för att kunna vara med Erika. Jag, Erika och Erika's kompis Ida hängde ihop, lite bråk var de men jag trivdes iaf mycket bättre på Birka. När vi sen skulle börja sexan så bytte Erika skola. Men jag och Ida höll då ihop. 6-7:an var rätt okej, killarna i klassen var lite anti mot mig men jag hade iaf min kompis. I 8:an började jag hänga med det "coola" tjejgänget men de var på samma sätt som det varit med mina kompisar på sundby, jag blev inte helt insläppt i gänget. Men under den tiden jag var med "innegänget" så började faktiskt killarna i klassen att prata med mig. När jag sedan gick tillbaka till att vara med Ida och en annan kompis så slutade de prata med mig igen utan fortsatte skicka snea blickar på mig och komma med kommentarer då och då. I 9an bestämde jag mig för att skita i vad de tyckte om mig, jag är den jag är och tycker ni inte om det så fine! Jag började klä mig som jag ville, jag satt inte längre lika tyst i ett hörn. Jag visade mig själv. Visst var jag fortfarande osäker och mitt självförtroende var lågt men jag vågade mer att vara mig själv!
När jag sedan började 1:an på Realgymnasiet var det som en ny start för mig, jag var mig själv från första början. Jag klädde mig som jag ville och visade upp mitt rätta jag. Nu går jag i 3.an på realgymnasiet och jag trivs fortfarande väldigt bra.
Medans allt det här med mobbningen på gick så hände det också mycket andra saker. Min första egna ponny Bluey som jag köpte 2006 (när jag började i sexan) blev skadad efter bara 1,5 år ihop, så han fick då senare gå till himlen. Efter de köpte jag en ny häst, Dolores. Även hon blev skadad efter bara 8 månader. Hon var konvalescent i 1,5 år och det tärde mycket på mig, det var en väldigt tuff tid. 22 juni förra året fick Dolores gå till himlen.
Samtidigt med all den här oturen var jag oxå tillsammans med en kille som jag var hopplöst förälskad i men han behandla mig inge bra, ena dan kunde han var supergullig och nästa dag sms:a han mig "Det är slut". Dum som jag var tog jag snällt tillbaka honom när han bönade mig några dar senare. Och så fortsatte det.. jag kommer knappt ihåg hur många ggr det tog slut.
På allt det här har jag även alla mina fysiska problem som jag skrivit om i ett inlägg tidigare som gör livet extra svårt.
För att återgå till det här med skolan. Jag gick totalt i väggen förra hösten, det började med att jag inte klarade av att skriva skolarbeten så de stapplades på hög och jag tappade orken. Jag var väldigt deprimerad, jag mådde väldigt dåligt fysiskt och sedan blev jag helt dränkt i skolarbeten. Till slut tog det bara stopp inget funkade, jag stannade hemma från skolan ofta, jag klarade inte av att plugga, jag skar mig själv och jag hade mest lust att försvinna från jordens yta. Men jag satte mig ner med min mentor och gjorde upp en åtgärdsplan, jag gjorde klart arbeten i min egen takt och på våren började jag må lite bättre. Vi förlängde de kurser jag låg efter mycket i så fokuserade jag bara på de kurser jag fick betyg på i juni. Under sommaren har jag jobbat med mycket skolarbeten som är kvar från förra året, jag har en del kvar men jag börjar äntligen få lite ordning på livet. Jag har äntligen fått lite hopp om att komma nånstans. Något som har hjälpt mig mycket att må bra är att få ha varit på Jursta gård, min praktikplats sedan 1,5 år. Det är som ett extra hem för mig, jag känner mig så uppskattad när jag är där, jag utvecklas massor och jag mår så jäkla bra när jag är där.
Det här är bara en del av allt men det skulle bli för mkt att ta allt i ett inlägg, men jag säger bara ge aldrig upp. Jag har varit på botten men jag börjar långsamt ta mig uppåt. Fundera på vad ni verkligen vill göra, gör det ni mår bra av och LEV LIVET!
When the world falls apart
Jag fattar inte hur jag kunde göra såhär mot dig, jag vet inte hur jag tänkte eller varför men jag ångrar det nåt enormt och skulle göra vad som helst för att göra de ogjort. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det här. Jag sabbar alltid mitt liv när de väl är som bäst.
Man lär sig av sina misstag, och de jag har lärt mig är att jag absolut inte är värd dig och din kärlek, du är alldeles för snäll, godhjärtad och underbar för en idiot som mig.
Jag har även lärt mig eller man kanske ska säga insett att jag älskar dig mer än mitt eget liv och jag skulle göra vad som helst för dig. När jag är som mest begravd på botten räcker det med ett ynka samtal eller sms från dig så är jag uppe bland molnen igen. Bara du lyckas alltid få mig att le, så fort du svänger in på vår uppfartsväg blir jag så otroligt lycklig över att du, bara du som är min älskade pojkvän äntligen är här.
Din kärlek gör så jag orkar kämpa mig igenom veckorna. Men ibland känns det som att jag kväver dig, du skippar så mycket grejer bara för att åka flera mil till mig. Och jag vet inte hur jag ska kunna gottgöra de.
Jag älskar dig så mycket Johan, jag vill leva resten av mitt liv med dig men jag kan inte 100% ärligt säga att de kommer bli så. Jag är rädd för framtiden men ändo ser jag framemot den, jag är så rädd för att du kommer ha tröttnat på mig om några år men jag vill ändo att de här året ska gå fort så framtiden kommer fortare. Förlovning, flytta ihop, skaffa barn, gifta sig... ja alla dom här upplevelserna vill jag uppleva med dig, jag skiter i att alla säger att jag är för ung för att börja tänka på sånt. Även fast vi bara vart tillsammans i en månad och 10 dar, skulle jag kunna åka imorgon och köpa förlovningsringar. Den här månaden har snarare känts som tre.
Att jag kunnat få en kille som dig är totalt obegripligt men nåt jag är otroligt tacksam över.
Varje ynka liten menning kommer direkt från mitt hjärta. Och jag säger de här direkt från mitt hjärta:
Jag älskar dig!
Världens finaste bästa pojkvän på bild!
3 veckor <3
Redan 3 veckor med världens underbaraste kille, jag älskar dig <3
I love you <3
2 veckor med min underbara pojkvän idag <3
Jag älskar dig så otroligt mycket, det är helt sjukt att man kan älska nån så mycket som jag älskar dig <3
All kärlek till dig bara bubblar i mig och jag har bara lust att skrika ut över hela världen "Jag älskar min pojkvän, Johan Rydholm!"
Du är anledningen till att jag ler och skrattar
Du får mig att vara lycklig
Du får mig att orka kämpa när de är som värst
Du är anledningen till att jag kämpar
Du är min klippa, min livboj..
Jag är så glad att kunna säga att du, Johan är bara, bara min <3
Glöm aldrig bort att jag älskar dig, din Sofie 
Even the sun have it's dark spots
Känner mig allmänt nere idag, alla kompisar är iväg eller inte har tid att ses, inget händer på datan, de är pissväder och min rygg mår hemskt efter jag suttit här vi datorn i 7 h, huvudet värker.. ja jag är inte på mitt bästa humör direkt...
Dag 02 – Min första kärlek
Min första riktiga kärlek när jag var liten var Philip som jag var tillsammans med när jag gick i 3:an till ca 5:an, fast under den perioden var jag ju inte direkt så mycket kär i honom utan de var mest coolt att vara ihop med nån. Ena dan var vi osams och den ena av oss skrek "jag gör slut" men nästa dag så var vi ihop igen och så fortsatte de. Jag vet inte varför vi gjorde slut, att vi var ihop rann mest bara ut i sanden. Men sedan när jag gick i 7:an och Philip gick i tappen så var jag jättekär i honom. Men han var inte intresserad av mig. Nu är vi bara vanliga kompisar och brukar hitta på nåt på helgerna.
Sedan philip har jag haft en del pojkvänner men inget förhållande har varit direkt seriöst men med min kille jag har nu, känns de som att de kommer hålla en massa år. Han får mig att må bra och gör mig lycklig <3
Dag 01 Om mig
Ja vad kan man skriva om mig.
Mitt hela namn är Sofie Johanna Elisabeth von Baillou. Född 10 juni 1994 så för tillfället är jag då 16 :)
Mitt horoskop är tvilling.
Jag är uppväxt på Söderbacksvägen på Munsö men när jag var ungefär 1 så flytta vi hit till Stenudden, Munsö där vi bor än idag. För tillfället bor jag bara hemma under helgerna/loven och under vardagarna bor jag hos min mormor på Ekerö. Det gör jag eftersom jag inte är så sams med mina föräldrar och trivs inte riktigt hemma. Och sen är det ju oxå för att få det närmare till skolan och alla kompisar.
Hur folk uppfattar mig eller rättare sagt hur jag tror dom uppfattar mig är att jag är en glad, sprallig, lite små galen men snäll tjej. Av vissa uppfattas jag även som tyst o blyg.
Jag vet inte riktigt hur jag själv uppfattar mig, jag är ju jag och det är svårt att sätta ord på vad som är just jag.
Ända sedan jag var liten har jag alltid varit lite mobbad och utanför. I min första skola var jag väldigt utanför samt behandlad illa av killarna i klassen så i den skolan gick jag bara 6-års till 2:an. I skola 2 var jag väldigt utanför, satt oftast ensam på trappen till skolan hela rasterna. Jag var även mobbad av dom flesta killarna och även en del av tjejerna. I skola 2 gick jag 3:an till halva 5:an. Efter de bytte jag till skola 3 där min dåvarande enda kompis jag hade gick. Där fick jag vara med henne och hennes andra kompis Ida, vi bråkade några gånger men de löste sig alltid. När 5:an sen var slut bytte min kompis skola men då hade jag kvar Ida. Ida & jag höll ihop under 6:an samt att Alwine började vara med oss. Då var jag väl inte så jättemobbad av dom andra utan dom brydde sig inte om mig direkt. Sen under 7:an och halva 8:an var jag lite mer med "innegänget" då och då verkade det som mina andra klasskamrater tyckte de var mer okej att snacka med mig. Men dom innegänget brydde sig aldrig direkt heller om mig så jag drog mer o mer ifrån dom och gick tillbax till Ida och Alwine. När jag gjorde de blev jag samtidigt utfryst av resten av klassen kan man säga. Om inte Ida eller Alwine var där kunde de gå en hel dag utan att en enda i klassen sa ett ord till mig. Under lunchen dom dagarna jag var ensam brukade jag sitta med en "busskompis" (vi åkte alltid samma buss o satt o snacka) som gick en klass över och hennes kompisar eller helt enkelt hos lärarna. I 8:an så var jag mest tyst men sedan i 9:an bestämde jag mig för att skita fullständigt i vad dom andra tyckte o tänkte och körde mitt egna race.
Nu i skolan kör jag bara på och är mig själv, gillar man det inte så skiter jag fullständigt i de.
Jag är jag och ingen annan..
puss Sofie
Chansen att få lära känna mig :)
Dag 01 Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mitt utseende
Dag 04 – Mina misstag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Gamla foton
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Min favoritlåt
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Detta anser jag om sex
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – Vilken gymnasielinje skulle jag valt om jag inte gått där jag går nu
Dag 13 – I min handväska
Dag 14 – Om jag blev tvungen att byta
utseende med någon, skulle jag byta med
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Min första vän
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Min pojk/flickvän
Dag 30 – fula ovanor
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mitt utseende
Dag 04 – Mina misstag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Gamla foton
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Min favoritlåt
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Detta anser jag om sex
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – Vilken gymnasielinje skulle jag valt om jag inte gått där jag går nu
Dag 13 – I min handväska
Dag 14 – Om jag blev tvungen att byta
utseende med någon, skulle jag byta med
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Min första vän
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Min pojk/flickvän
Dag 30 – fula ovanor
Det här kommer jag köra igång med om nån dag eller så :)
Hoppas ni kommer uppskatta de :)
Life is shit
Pratade med en klasskompis om Dolores och sen fråga hon hur jag mådde och då bara brast det har suttit här o bölat i typ en kvart tårarna vill aldrig ta slut.. Gråter över hur jävla dåligt liv jag har och vrf jag alltid ska få all otur... Nu kanske ni tycker jag bara tycker synd om mig själv, men får man inte göra de eller????
Jag kan inte förstå varför jag alltid måste ha sån jäkla otur, jag misslyckas verkligen med allt.
Min depression blir bara värre o värre, jag blir bara mer o mer osams med mina föräldrar, mina fysiska problem blir bara värre o värre, jag står inte ut längre med all denna orättvisa, varför måste jag få ett helvete till liv för? vad fan har jag gjort för fel? varför? varför? varför?
Jag vill knappt åka till Dolores längre, jag har verkligen tröttnat på allt behandlande och allt sånt, varför kan hon aldrig bli bra för... Jag håller på att förgås av att inte sitta på hennes rygg. Visst är Boris kul att rida men jag saknar Dolores energi och upptåg och all hennes galenskap och positivitet.
Jaja dags att gå ner till sängen.. ingen direkt som kmr bry sig om de här men behövde ändå skriva av mig.
