Efter att ha blivit inspirerad av min kära vän Dimitri som ni hittar på http://noniceguy.se/ <-- Värt ett besök måste jag säga! Så har jag bestämt mig för att lite smått börja blogga igen, vi får se hur länge det fortsätter men jag ska ge det ett försök. Ibland är det så skönt att kunna skriva av sig.
Idag tänkte jag berätta min historia för er, det som har format mig till den jag är idag.
Jag har inte haft en lätt uppväxt, när jag var liten hade jag inga direkt nära vänner. De vänner jag hade svek mig eller bytte skola, ja helt enkelt bara försvann dom ur mitt liv. Mellan 6års och tvåan gick jag på Munsöskola men jag trivdes inte bra där, killarna i klassen mobbade mig. I trean bytte jag då till Sundbyskola, där trivdes jag lite bättre men helt hundra var det inte. Jag fick några kompisar där men jag kände mig ändå lite utanför, de hade känt varandra i många år, träffades massa efter skolan och bodde nära varandra, det kändes som jag blev tredjehjulet. Även i sundby blev jag mobbad av killarna i klassen och jag kände mig väldigt utstött. Men jag hade en kompis, Erika som jag känt sen jag var väldigt liten. Hon var den enda nära vän jag hade då. Men hon gick i Birkaskolan, så efter jullovet i femman bytte jag till Birkaskolan för att kunna vara med Erika. Jag, Erika och Erika's kompis Ida hängde ihop, lite bråk var de men jag trivdes iaf mycket bättre på Birka. När vi sen skulle börja sexan så bytte Erika skola. Men jag och Ida höll då ihop. 6-7:an var rätt okej, killarna i klassen var lite anti mot mig men jag hade iaf min kompis. I 8:an började jag hänga med det "coola" tjejgänget men de var på samma sätt som det varit med mina kompisar på sundby, jag blev inte helt insläppt i gänget. Men under den tiden jag var med "innegänget" så började faktiskt killarna i klassen att prata med mig. När jag sedan gick tillbaka till att vara med Ida och en annan kompis så slutade de prata med mig igen utan fortsatte skicka snea blickar på mig och komma med kommentarer då och då. I 9an bestämde jag mig för att skita i vad de tyckte om mig, jag är den jag är och tycker ni inte om det så fine! Jag började klä mig som jag ville, jag satt inte längre lika tyst i ett hörn. Jag visade mig själv. Visst var jag fortfarande osäker och mitt självförtroende var lågt men jag vågade mer att vara mig själv!
När jag sedan började 1:an på Realgymnasiet var det som en ny start för mig, jag var mig själv från första början. Jag klädde mig som jag ville och visade upp mitt rätta jag. Nu går jag i 3.an på realgymnasiet och jag trivs fortfarande väldigt bra.

Medans allt det här med mobbningen på gick så hände det också mycket andra saker. Min första egna ponny Bluey som jag köpte 2006 (när jag började i sexan) blev skadad efter bara 1,5 år ihop, så han fick då senare gå till himlen. Efter de köpte jag en ny häst, Dolores. Även hon blev skadad efter bara 8 månader. Hon var konvalescent i 1,5 år och det tärde mycket på mig, det var en väldigt tuff tid. 22 juni förra året fick Dolores gå till himlen.

Samtidigt med all den här oturen var jag oxå tillsammans med en kille som jag var hopplöst förälskad i men han behandla mig inge bra, ena dan kunde han var supergullig och nästa dag sms:a han mig "Det är slut". Dum som jag var tog jag snällt tillbaka honom när han bönade mig några dar senare. Och så fortsatte det.. jag kommer knappt ihåg hur många ggr det tog slut.

På allt det här har jag även alla mina fysiska problem som jag skrivit om i ett inlägg tidigare som gör livet extra svårt.

För att återgå till det här med skolan. Jag gick totalt i väggen förra hösten, det började med att jag inte klarade av att skriva skolarbeten så de stapplades på hög och jag tappade orken. Jag var väldigt deprimerad, jag mådde väldigt dåligt fysiskt och sedan blev jag helt dränkt i skolarbeten. Till slut tog det bara stopp inget funkade, jag stannade hemma från skolan ofta, jag klarade inte av att plugga, jag skar mig själv och jag hade mest lust att försvinna från jordens yta. Men jag satte mig ner med min mentor och gjorde upp en åtgärdsplan, jag gjorde klart arbeten i min egen takt och på våren började jag må lite bättre. Vi förlängde de kurser jag låg efter mycket i så fokuserade jag bara på de kurser jag fick betyg på i juni. Under sommaren har jag jobbat med mycket skolarbeten som är kvar från förra året, jag har en del kvar men jag börjar äntligen få lite ordning på livet. Jag har äntligen fått lite hopp om att komma nånstans. Något som har hjälpt mig mycket att må bra är att få ha varit på Jursta gård, min praktikplats sedan 1,5 år. Det är som ett extra hem för mig, jag känner mig så uppskattad när jag är där, jag utvecklas massor och jag mår så jäkla bra när jag är där.

Det här är bara en del av allt men det skulle bli för mkt att ta allt i ett inlägg, men jag säger bara ge aldrig upp. Jag har varit på botten men jag börjar långsamt ta mig uppåt. Fundera på vad ni verkligen vill göra, gör det ni mår bra av och LEV LIVET!